Detta innebär att vi har ett kolonialt och rasistiskt förflutet vilket gör att koloniala och rasistiska tankemönster är en del av vår samtid och därför även en del av oss själva.

Det postkoloniala tillståndet är en medvetenhet om koloniala och rasistiska tankemönster. I detta tillstånd vet alla att kolonialismen och rasismen har som följd att människor kategoriseras som vita och olika kategorier av icke-vita.

Ras är ett begrepp som fått olika betydelser genom historien. Men det började användas för att kategorisera människor utifrån hudfärg. Det användes för att skilja mellan vita och icke-vita för att rättfärdiga bland annat kolonialiseringen och slavhandeln. Idén bakom ras bygger på att det finns olika raser av människor som är olika överlägsna varandra.

Vita människor föreställs vara högst upp i hierarkin och olika grupper av icke-vita människor hamnar lägre ner i hierarkin. Det innebar att vita föreställdes vara bättre, smartare, modernare och dominanta och hade därmed rätt att plundra och utnyttja icke-vita människor och deras områden.

Idén om ras stöttades inom olika vetenskaper, som till exempel filosofi och biologi. Till exempel var Sverige under 1920–1930-talet ledande inom den rasbiologiska forskningen.

Det rasbiologiska institutet i Uppsala utgick ifrån att mänskligheten var uppdelad i olika raser. Detta upprätthöll idén om att vita var överordnade icke-vita, det vill säga att vita var mer värda än andra så kallade raser. Det gjorde att det gick att legitimera till exempel folkmord, tortyr och slaveri, eftersom det inte var vita som föll offer för det. Det var inte förrän 1958 som det rasbiologiska institutet i Uppsala lades ner.

Postkolonialism är ett brett forskningsfält. Majoriteten av den postkoloniala forskningen studerar kvarliggande strukturer och maktordningar från kolonialtiden. Dessa maktordningar upprätthålls genom att skilja mellan ”vi” och ”de andra” där ”vi” förtrycker ”de andra”.

Olika grupper förknippas med antingen det ”(vita) västerländska” eller det ”(icke-vita) icke-västerländska”. Många postkoloniala forskare menar att en del av dagens samhällsproblem kan förklaras och relateras till de maktstrukturer som utmärkte den västerländska kolonialismen (se exempelvis Mudimbe, 1999, Fanon, 1999, Mohanty, 1999 och Ahmed & De los Reyes 2011).

Den postkoloniala samtiden skulle kunna förstås som en värld där den koloniala tidseran är över. Det skulle kanske många säga är sant, men eftersom vi också vet om att det finns flera kolonier kvar i vår samtid är det inte riktigt hela sanningen.

För att förstå den postkoloniala samtiden vi lever i idag behöver vi se bortom den koloniala tidens start och slut. Fokus bör istället riktas mot de kvarvarande effekter som kolonialiseringen lämnar efter sig. Men innan vi tittar på de tankemönster och effekter som fortfarande finns kvar måste vi erkänna att samtiden är postkolonial men också veta vad en postkolonial samtid betyder.

Erkännandet av att vi lever i en postkolonial samtid är centralt. Ett erkännande är en bekräftelse. Att inte erkänna är motsatsen. Eftersom det postkoloniala perspektivet belyser social ojämlikhet och psykiska konsekvenser av det postkoloniala tillståndet, innebär det också att man inte erkänner de sociala ojämlikheterna och psykiska konsekvenser som viktiga samhällsfrågor. Detta får i sin tur strukturella konsekvenser.