De första noteringarna om romsk närvaro i Sverige kommer från 1512. Bilden som framträder om romerna är uteslutande negativ där romer framställs som ett kringvandrande hot. De ses dels som ett hot mot den bräckliga centralmakten, eftersom romerna inte är bofasta och svåra att kontrollera. Kyrkan och “den sanna tron” är också en institution som känner sig hotad av romerna. Dessutom förstås romernas närvaro som ett hot mot den bofasta befolkningen eftersom befolkningens syn på romerna påverkats av centralmaktens och kyrkans. Under århundradena som följer kommer flera kungliga befallningar och riksdagsbeslut gå ut på att försöka köra romerna ut ur landet. Från och med Gustav Vasas reformation omkring 1530 dyker det allt oftare upp beskrivningar av romer som ett slött och “onyttigt folk” som även sprider sjukdomar. De kringvandrande (romer och andra som räknas som “tattare”) förhindras från att äga jord och livnära sig på de flesta näringar. 

I de fattigvårdsförslag som läggs fram under början av 1600-talet i Sverige anklagar prästerskapet olika kringströvande utlänningar, däribland “tattarna”, för spådom, tjuveri och trolldom. Det är under 1600-talets början och fram till 1900-talets början som de nedsättande benämningarna “tattare” och “zigenare” börjar användas synonymt för att beskriva framförallt romer (men även andra kringvandrande grupper blandas in i beskrivningen). Även “omkringstrykande” och “vandringsfolk” syftar på romerna under den här tiden.  

Under 1600-talet är det internationella förtrycket av romer påtagligt. Romer fängslas och fördrivs från flera europeiska länder, eller stängs in i ghetton. I Sverige utpekas romer som “orätta” fattiga och många beslut om att utvisa romer tas under denna tid. Alla romer landsförvisas år 1637 från Sverige och de manliga romer som inte lämnar landet döms till döden.  

Flertalet lagar införs under 1700-talet i försök att bli av med romerna i Sverige. År 1741 tas beslut om att alla judar, romer och folk som sysslar med bl.a. lindans, komedi med gycklar, spådom, etc. ska utvisas ur landet. Bara några få år senare, 1748, antas en förordning för “hämmande af de så kallade Tartares och Zigeuners samt annat löst folks och lättingars strykande omkring’” (Catomeris 2004:227). 

År 1772 skärps lagen som tvingar romer att bevisa sin försörjning för att ha rätt att bilda familj. Om romerna inte lyckas leva upp till försörjningskravet fråntas dem sina barn. 

Vid 1700-talets slut ändras inställningen från utvisning och avrättning till en optimism om att kunna “uppfostra” romerna och kristna dem, såsom man tidigare gjort med samerna. Men dessa nya angreppssätt grundar sig på samma negativa uppfattning av romerna som tidigare. Romer beskrivs som tjuvar med fula, svarta ansikten och kroppar. Romerna har det absolut lägsta människovärdet, menas det under denna tid och flera århundraden framöver.  

Under slutet av 1800-talet börjar myndigheterna skilja mellan “tattare” och “zigenare”. Enligt den tidens vetenskapsmän behöver “äkta zigenares” naturliga levnadssätt bevaras och dessa behöver åtskiljas från “oäkta zigenare”, alltså de som ansågs vara “tattare”. I den senare gruppen har inte endast romer ingått utan även andra icke-romska resande men också socialt avvikande personer utan någon koppling till romsk kultur. “Zigenare” definierades som etniskt och nationellt främmande medan “tattare” förstods som svenska, men socialt avvikande.  

Historikern Jan Selling skriver i sin bok om svensk antiziganism hur romers hudfärg under 1800-talets rasbiologiska vetenskapsera beskrivs som smutsig och fördärvad. På så sätt konstrueras den rena vitheten i kontrast till romernas orena hud. Bara om romen slutade vara rom kunde denne bli en tillgång för samhället – om den togs från “sin smutsiga moder och uppfostrades av rena händer” (Selling 2013:25). 

Under det sena 1800-talet uppkommer idén om att omhänderta romska barn för att dessa ska bli till “dugliga”, bofasta samhällsmedlemmar. Mellan 1900 och 1930 uppskattas ca 240 romska barn ha uppfostrats på särskilda barnhem. Politiska förslag i Sverige inspirerades av den norsk politik som fördes vid den här tiden i syfte till att undanröja romsk kultur och få dem att bryta med sitt förflutna. Norge förbjöd språket romani och de som talade det bestraffades. Liksom männen hade de romska kvinnorna bedrivit kringvandrande yrkesverksamhet men skulle nu lära sig stanna i hemmet. Vidare skulle romska familjer klippa sina släktband och otillåtna kontakter med släktingar kunde leda till förlorad vårdnad av sina barn. Brottslighet ses nu som en medfödd egenskap, en ärftlig “degeneration”, och denna ska kunna kännas igen med hjälp av fysiska kännetecken som kopplas till romer. Ytterligare “tattaregenskaper” anses bland annat vara opålitlighet, inställsamhet, brutalitet och lättja. 

Under första hälften av 1900-talet var det förbjudet att flytta runt, alla behövde ha en fast bostadsort. Trots det kördes många romer bort från kommuner när de försökte bli bofasta. Det förekom även att kommuner arbetade för att göra det så obekvämt som möjligt för romer så att de självmant valde att flytta därifrån. 

1914 införs ett invandringsförbud för romer till Sverige som kvarstår till 1954, alltså innan, under och nio år efter Förintelsen. 

Från 1930-talet införs en steriliseringslag i Sverige. Med stöd i denna lag steriliserades under 40 år 63 000 personer, varav hälften mot sin vilja. De som drabbades var (mestadels) fattiga kvinnor i utsatt social ställning, till vilka romer inräknades. Det är oklart exakt hur många romer som drabbades. Steriliseringarna legitimerades med grund i rasbiologi och rashygien, vilket framkommer i den statliga fattigvårdsutredningen 1923 och i riksdagens steriliseringsdebatter. Idén om rashygien gjorde klart att det svenska folkhemmet skulle utgöras av ariska, renrasiga starka svenska medborgare. Främmande “raselement” såsom romer utgjorde ett hot mot de svenska generna eftersom rasblandning förstods försvaga folksjälen. Även fattiga och socialt avvikande vita ansågs hota det svenska folket. Därför var sterilisering av personer som inte ansågs ariska nog nödvändigt för att inte sprida dessa gener vidare. Inte förrän på 1970-talet upphörde steriliseringslagen. 

I Tyskland, liksom i andra europeiska länder, förekom förföljelse av romer även före nazisternas maktövertagande 1933. I de så kallade Nürnberglagarna som antogs i Tyskland 1935 stämplades judar och andra, däribland romer, som främmande “raser”. Lagarna kom snart att omfatta inte bara judar utan även romer och romer förbjöds bland annat att gifta sig med ariska tyskar samt fråntogs sina medborgerliga rättigheter. Under Förintelsen deporterades romer från Tysklandstyrda områden och placerades i ghetton och koncentrations- och slavarbetsläger. Det är svårt att veta exakt hur många romer som mördades under Förintelsen men de flesta forskare är överens om att mellan 200 000 och 500 000 romer mördades. Det innebär att ungefär en fjärdedel av det romska folket förintades av nazisterna. 

Förutsättningarna för romer förbättrades under 1950-talet men diskriminering och särbehandling bestod ändå till en viss grad. Steriliseringarna från 1930-talet pågick t.ex. långt inpå 1970-talet. Under 1950-talet tilläts romer i större utsträckning att bosätta sig permanent i kommuner och många romska barn fick gå i skolan. Däremot vittnar många romer om att deras skolgång under andra halvan av 1900-talet präglats av diskriminering och kränkningar från både lärare och elever. Detta förekommer tyvärr än idag.